”Ingen vet var haren har sin gång sa kärringen och satte snaran i skorstenen”. Urgammalt uttryck för de som uttalar sig om det de saknar insikt om.
För 120 år sedan var Sverige ett fattigt land, skövlat på skog, illa klent med vilt. Fåtal älgar; rådjur och hjort i Skåne. Fågel fanns. Jaktbart vilt var i stort hare och räv. Jakt var oorganiserad och tjuvjakt vanlig.
Jägarkåren fick statens uppdrag att förbättra vilttillgång och få ordning på jakt och viltvård. Detta skedde samtidigt som skogsvård kom till stånd på privat som statligt initiativ. Jakt anpassades till djurens cykler med fortplantning, födslar samt tillgång. Noggrant följdes utveckling med anpassningar lokalt som på riksnivå. Skarsnö t.ex. innebar hundförbud.
Jägarkåren har över hövan lyckats. Allt har skett oegennyttigt av jägare.
Vilt i våra skogar som aldrig tillförne. Älg på sina håll problem då de äter skogsföryngringens plantor. Hjort och vildsvin i flockar. Rådjur långt upp i Norrland. När jag var ung var gås och svan fridlyst. Gås fanns ej, svan en raritet i skärgården. Nu problem. En blick i hamnområdet visar skiten bokstavligt på bryggor och grönområden. Allmänheten upprörd. Viltolyckor i trafiken växande problem.
Idag sköter jägaren eftersök efter trafikskadat vilt veckan runt, dygnet runt till ringa ersättning. Dagens propåer från miljöhåll är att det jägarkåren utfört skall framdeles handhas av högavlönade skogsovana, urbana byråkrater med tvivelaktig kännedom om var haren har sin gång.
Gunilla Lysells hatiska utfall mot jägarkåren (SN 9/3) torde ha sin parallell i främlingsfientlighetens retorik.