Klarar vi av att sänka rumstemperaturen två grader? Finns det hopp för vår planet?
Vi har nu en rörig valrörelse och ett val med sjunkande deltagande bakom oss. Högt tonläge, aggressivitet och hånfullhet har präglat partiledarumgänget. Annat var det förr i tiden: Herr Hedlund, herr Hjalmarsson, herr Erlander och herr Ohlin odlade en annan vokabulär i sina umgängen. Artighet gällde på 50-talet.
Dagens ”sakfrågor” kändes som ett inomsvenskt navelskåderi. Käbbel och tjafs ägnades till stor del ”medelklassens” plånböcker. Blir falukorven symbol för partiledardebatterna? Någon av oss kanske associerade till den sandlåda, där barn kan sprätta sand på varandra: lek – eller allvar?
Den som väntade på vår världs och vår planets gigantiska ödesfrågor fick vänta förgäves: att fattigdomen i världen biter sig fast, att öknarna breder ut sig, att antalet arter på jorden minskar, att permafrosten tinar, att demokratierna i världen sitter allt trängre, att talgoxen minskat sina drillar sedan länge – fanns inte när framtidsfrågorna skulle dryftas. För att inte tala om att solidariteten –att människor, mest kvinnor och barn, flyr från våld och svält på jorden. Är begreppet solidaritet en bortglömt relikt i det svenska politikerspråket på nationell nivå?
Låt oss sträva efter ett samhälle där vi orkar se verkligheten och där vi övar vår solidaritet med den planet som vi har ansvar för. Låt oss skapa ett samhälle som ger en öppen plats för varje människa som blivit ställda utanför.
Låt oss hoppas på ett samhälle som är så tryggt i sin identitet att vi inte är rädda för mångfalden i världen. Låt oss arbeta för ett samhälle där vi delar allt mänskligt och orkar hjälpas åt där samhället och världen blöder.
Låt oss forma ett samhälle där vårt sätt att tala och att handla befriar oss till att lära av varandra. Låt oss bli modiga nog att lämna det som måste lämnas och att bli djärva nog att våga det som måste vågas.