Okej, handuppräckning. Hur många jublar när barnen kommer hem med ännu en försäljningskatalog efter dagens träning? Nu är det höst och som ett brev på posten, även bokstavligt talat, så ska det säljas saker. I vår är det student och klassresor. Kollegor, grannar, vänner och främlingar på stan förväntas då bekosta mitt barns studentfest.
Å ena sidan läser man om människor som tar livet av sig för att de fastnat i spelmissbruk, å andra sidan är det från idrottsföreningar tvingande att sälja ett visst antal lotter och då inte bara till jul. Rimligt? Och vad säger jag till min sjuåring? Att du måste ut och sälja de här lotterna, som du är alldeles för ung för att lagligt få köpa själv, gör du inte det kommer du inte få fortsätta träna.
Nu ska det även hittas på jippon under matcher för att samla in pengar till laget. Vi ska kränga fika och pausaktiviteter till publiken. Köp bollar och kasta i en hink!
När ska jag som vuxen få välja om jag vill extrajobba som försäljare eller om jag vill betala en högre avgift till föreningen och lagkassan? Oftast får vi ändå köpa det mesta själva vilket i slutändan blir ännu dyrare än höjda avgifter.
Vi äter kakor vi inte vill ha så det sprutar ut genom öronen. Garderoben svämmar över av strumpor och underkläder. Skåpen fylls med doftljus och onödiga prylar som aldrig används. Fryspåsar kommer finnas kvar så barnen kan få när de flyttar hemifrån. Och nä, jag vet att det där toapappret inte va bra, men nu är det så att ni skulle sälja det för att få åka på cup så det är bara att ta några extra lager, le och se glad ut.
Kan jag slippa extrajobbet som försäljare åt idrottsföreningen
Insändarskribenten har tröttnat på all lottförsäljning och dylikt som måste göras på grund av barnens idrottsintresse. Arkivbild
Foto: Roger Sundberg
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.