Ledsen, arg och fundersam men framförallt ledsen är ord som beskriver mina känslor efter kyrkofullmäktige. I fyra års tid har kyrkorådet kämpat.
Jag anser att kyrkorådet ärvde en del problem som de efter bästa förmåga försökt råda bot på. Alla lokaler hade underkänd ventilationskontroll, en av fastigheterna var till och med belagd med vite från kommunen. Trosa Stadskyrka har 14 spruckna takstolar som akut behöver lagas. Personal som inte vill jobba med varandra, en ekonomi i obalans. Det saknades en församlingsinstruktion, dokumenthanteringsplaner, arbetsmiljöhandbok, vägledning kring våld och kränkande särbehandling, inköpspolicys, och så vidare.
Kyrkorådet har de senaste fyra åren beslutat om miljöplaner, fastighetsöversyn med renoveringsplan, fler gudstjänster och mer tillgänglighet. En kyrka att stödja sig emot i kristider med samtalsstöd, hjälp med handling och stöd till ensamma med familjer långt bort samt utökad barnverksamhet och kompetensutveckling.
Kyrkorådet har, enligt mig, synat sig självt i sömmarna för att dra ner på administrativa kostnader, avtal med mera, för att så mycket som möjligt av ekonomin ska hamna där den hör hemma – i kärnverksamheten, diakoni, barnverksamhet, gudstjänster och konserter.
Kyrkans intäkter kommer från kyrkoavgiften. Det finns de som tar del av kyrkans verksamheter som inte är medlemmar, dessa stängs inte ute, utan får ta del av verksamheterna med hopp om att de vill bli medlemmar i framtiden. Det är det som är det fina med kyrkan, den dömer inte och stänger ingen ute.
Det är tråkigt tycker jag att fyra års hårt arbete förkastas av en grupp med en ensidig agenda och vad det verkar som, ingen förståelse för kyrkans och Trosa församlings breda arbete.