Kärlek till varandra och våra medmänniskor, solidaritet och demokrati. Så vackra ord och en så viktig grund för vårt samhälle och för vår framtid i en tid då mörker och polarisering försöker skapa osämja samt friktion mellan olika grupper.
Om vi pratat med varandra på riktigt hade detta aldrig hänt, då hade vi lyft alla frågor och slutat prata om “de andra” , då hade vi pratat med “de andra”. Vi hade pratat rakt och öppet om könsstympning, hedersrelaterat våld, traditioner, religion, tvångsäktenskap, månggifte, bärande av hijab, moskéer, finansiering av moskéer.
Vi hade inte antagit en massa saker, vi hade frågat och vi hade sagt nej när det strider mot våra grundlagar och mot vår värdegrund. Vi hade pratat om rättigheter och skyldigheter klart och tydligt och satt ner foten. Vi hade gjort detta av kärlek till vårt land och till vår demokrati.
Vi hade inte sett människor som mindre vetande eller som offer. Vi hade inte pratat om dem vid vårt köksbord i vår trygga miljö, vi hade pratat med dem. När vi inte gör detta växer misstron för att vi inte förstår, för att vi gissar och antar. När vi inte gör det växer polariseringen och vi hamnar i ett vakuum där icke lämpliga partier tar dessa frågor. Var finns kunskapen, engagemanget och viljan att förstå att det är dags att ta ett steg framåt, att enas i kampen mot polariseringen och dess effekter. Om någon far illa, far vi alla illa. Det duger inte längre med ständigt ökade inkomstklyftor, skolsegregation, bostadssegregation och att sedan skylla på utanförskapsområden där frustration av att inte få tillhöra ökar. Vem tar ansvar?