Betande kor på fälten är en underbar svensk sommarvy. Många känner stolthet över synen, och känner sig trygga med att svenska kor behandlas väl. Men att kor får vara ute är ingenting som hade hänt om inte djurvänner kämpat stenhårt för att lagstifta om deras rättigheter. Astrid Lindgren var sedan avgörande för den så kallade betesrätten, som gör att i alla fall kor enligt lagen ska få vistas utomhus.

Men i under 18 månader står ändå 1 500 kor inlåsta, utan att få känna vinden, göra glädjesprång eller ligga i gräset och värmas av solens strålar. Detta som en del av ett experiment, framdrivet av LRF. Och om landsbygdsminister Peter Kullgren får som han vill, kommer det bli den nya normen. 

Regeringen undersöker nu hur man kan ”stärka det svenska jordbrukets konkurrenskraft”. En av idéerna som regeringen har bett en utredare titta på är om produktionen kan öka om korna aldrig får komma ut? Detta är ett bisarrt feltänk. 

Att ta bort betesrätten och sänka det svenska djurskyddet skulle vara en attack både mot kossorna men vore också att vanära vår främsta barnboksförfattares arv. Något man knappast hade sett komma från nationalromantiska konservativa och Sverigedemokrater.

Om man verkligen är ute efter att hitta sätt som gör att svenska bönder inte behöver konkurrera med animalieprodukter producerat med lägre miljö och djurskyddskrav, så behöver man naturligtvis driva på för högre djurvälfärd inom EU, inte lägre i Sverige. Vi i Miljöpartiet kommer ta strid för betesrätten, både i Sverige, men också i EU. Vi vill också inkludera tjurar och grisar, som idag saknar den här rätten. Vi vill införa både lagkrav, men också ekonomiska incitament kopplat till djurvälfärd. Regeringen skulle också kunna införa en antibiotikaskatt. Då gynnar vi de svenska producenterna, som ju inte matar djuren med antibiotika. Det finns andra sätt att stärka konkurrenskraften än att låta djuren betala priset.