Replik på debattartikeln "Kyrkan tillber inte statsministern" publicerad 19/11.
Bengt Olof Dike vänder sig mot min forskning om de politiska partierna och Svenska kyrkans kyrkomöte. Jag har klarlagt hur det blivit så att det är politiska partier som är nomineringsgrupper i kyrkomötet: C, SD och S. Några partier har lämnat det organisatoriska sambandet med sina kyrkomötesgrupper men den idémässiga samhörigheten finns kvar. Det gäller till exempel M, V och KD. Det finns även grupper som är fristående. Jag tecknar historien sedan 1930-talet med vanliga historiska metoder.
Kyrkomötet är den högsta normgivande instansen i Svenska kyrkan. Det fattar beslut bland annat om gudstjänst, lärofrågor och organisatoriska frågor. Det är inte alls så att kyrkans lära lämnats till biskoparna som Dike gör gällande; den avgörs av det demokratiskt valda kyrkomötet efter det att läronämnden, där biskoparna ingår, yttrat sig.
Min forskning handlar inte om åsikter. Jag har klarlagt hur ett politiskt system växt fram inom kyrkan och hur det ser ut fram till i dag. Den fråga jag reser är hur det kan vara så att en kyrka behöver politiska ideologier utöver de värderingar som finns i evangelierna och kyrkans teologi. Räcker de inte till?
I ingen annan kyrka i världen finns ett system som bygger på att ett kyrkomöte hämtar värderingar från politiska ideologier. Dessa har ju tillkommit för att lösa samhällsproblem, aldrig för att hantera frågor om gudstjänstordningar och lärofrågor.
Jag är ersättare i kyrkofullmäktige i Strängnäs domkyrkoförsamling för Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK). Jag har aldrig haft en position där jag påverkat den gruppens program och mina forskningsresultat är inte beroende av härav. Och lika lite som Dike har jag någonsin trott att vi i Svenska kyrkan tillber statsministern.