Populärpolitik riktar sig mot medborgare som inte kan, vill eller orkar sätta sig in i samhällsfrågor. Genom att förenkla svåra frågor når politiken breda folkgrupper. Syftet är att vinna väljare. Sverigedemokraternas framgångar i riksdagen och i opinionsundersökningarna skrämmer övriga riksdagspartier till förenklingar utan logik och förnuft. Populärpolitiken dominerar numera kraftigt över den seriösa politiken i Sverige.
Ett slående exempel är ungdomsrånen. Skärpt bevakning och ökade resurser till polisen står högt på dagordningen. När det gäller att skärpa påföljderna är idérikedomen stor. Kontroll och straff är ledord.
Sedan då? När allt fungerar. Vem tar hand om förövarna när de är avslöjade, omhändertagna eller dömda. Jo det gör Statens institutionsstyrelse (SiS). En myndighet vars inkompetens är väl dokumenterad av såväl statlig kontrollmyndighet som fack och massmedia. Det mest påtagliga av SiS misslyckanden är att myndigheten inte klarade av att driva Lövsta ungdomshem. När den institutionen lades ner hade den 78 år på nacken, huserade i moderna och ändamålsenliga lokaler, var i övrigt välutrustad och hade ett hundratal fast anställda. Men insikten att ungdomsvården inte fungerar vill politiken inte saluföra och absolut inte ta några politiska konsekvenser av. Satsning på tvångsvård av unga inom socialtjänstens ram ger inga lättköpta poäng hos väljarna. Ungdomsvård är dessutom i likhet med skola, förskola och fritidsverksamhet en del av välfärden. Välfärdspolitik är allt annat än populär politik.
En välfärd som minskar de sociala klyftorna är en hållbar väg mot ett bättre samhälle. Skattesänkningar och hårdare tag mot opassande människor leder ingen vart. Våra samhällsbyggande vänner på Helgeandsholmen måste skärpa sig och arbeta seriöst, långsiktigt och med politiskt mod.