Gunilla Lysells inlägg om varg, SN 5/7, är ingenting annat än ren och skär gallimatias.

Varg och samhälle vid sekelskiftet 1800/1900. Huvuddelen av landets befolkning fanns på landsbygden, sysselsatt med produktion av livsmedel. Gårdar, torp låg tätt. 80 procent av energi togs ur skogen. Socknar var mer eller mindre kalhyggen. Människan, bruken tärde illa hårt på skogen. Vargskall trängde förvisso undan vargen men brist på sammanhängande skog betydde mer för att vargen drog sig norröver.

Där jag växte upp fanns fordomdags 10-12 gårdar och torp. Sådär 50 familjer hade sin dagliga gärning på åker och äng, i skogen. Idag en gård, en familj! Skog dominerar där djur förr betade och bonden skördade djurens vinterfoder.

Idag har urbanisering flyttat in folk till staden. Sedan 1945 har mer än en miljon hektar åker och betesmark återförts till skog. Idag finns stora skogar utan torp, gårdar med mänsklig aktivitet. Skog ökar årligen såväl i volym som areal. Tidigare utdikade våtmarker återförs till våtmark.

Vargen har nu enorma, sammanhängande skogsområden, utan lyckor, där den kan ströva fritt utan att störas av mänsklig aktivitet. Samtidigt ökar mängden vilt lavinartat. För 50 år sedan fanns i vår bygd inga vildsvin, inga hjortar, inga gäss. Idag är mängden vilt problem för skador på åker och skog.

Idag konfronteras det vilda och människan illa nog främst i trafiken. Det blir så när skogen tar över där människan förr hade sitt viste och sin näring. När människan flyttar in till staden kan vargen breda ut sig. Mötet varg/människa är ännu mytologiserat.