Det råder tydligen energikris och till varje pris så måste tydligen klimatet räddas med kärnkraft, eftersom VI behöver mer el.
Det är budskapet som sänds via alla tillgängliga kanaler och som jag anser är felaktigt, om det inte är så att man använder begreppet ”vi” på ett väldigt generöst sätt. Jag och mina grannar är ett VI som är rimligt. Vi i vår by eller stad känns också okej. Men när vi närmar oss ’jag och den energikrävande industrin’ eller ’jag och ägarna i det globala bolaget’ så känns inte ’vi’ som en självklar beskrivning på vårt förhållande.
De som jag inkluderar i VI (hushållen) har redan så mycket el att vi kan exportera till DOM som har ökande behov. Det är hushållen det vill säga VI som sparar, energieffektiviserar och lokalproducerar el och VI behöver inte mer el. VI har massor av el och den elen VI trots allt importerar köps in vid tidpunkter då den är som billigast (det vill säga finns i överflöd) tack vare batterier, tack vare styrning av elbilsladdning eller på grund av att man styr värme- och varmvattenproduktion till lågpristider.
VI avlastar och stödjer. VI ger mer än vad vi tar medan DOM (till exempel tillverkningsindustrin) inte ens betalar energiskatt när de förbrukar stora delar av den elproduktion som borde vara till för alla.
Eftersom det är DOM som möjligen har en energikris så anser jag att DOM borde lösa sin kris och låta VI få koncentrera oss på våra utmaningar som till exempel att få ihop livspusslet, hitta på vad det ska bli till middag och bidra i sociala sammanhang till att VI kan ha en dräglig tillvaro utan att behöva bekymra oss för eventuella elkriser som andra har.