Om politiken som förs hade fungerat så skulle problemen i samband med religionsfrihet och hederskultur minska och på sikt försvinna.
Att ta på sig skygglappar och gömma sig bakom den variant av religionsfrihet som råder i landet fungerar inte. Då de mänskliga rättigheterna inte uppfylls för de utsatta så sviker samhället dessa på en fundamental nivå. Artikel 18 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna behandlar religionsfrihet vilket innebär frihet att utöva sin religion genom religiösa sedvänjor. Men det finns inskränkningar i FN:s deklaration, ingen får tvingas till att tillhöra en sammanslutning. Artikeln om religionsfrihet får inte heller omintetgöra någon av de andra rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.
Hederskulturen står för motsatsen till svenska samhällets syn på människors lika värde och rätten till en fri vilja. Det växande problemet måste därför tas på största allvar och åtgärdas. Det är ett oacceptabelt förtryck och våld som sker i hederns namn. Det har fått fäste i Sverige genom ansvarslös invandring, bristande integration och en gigantisk naivitet bland de styrande. ”Vi såg det inte komma”, har vi fått höra alldeles för många gånger.
Rädslan att söka hjälp gör att mörkertalet troligtvis är stort. Så länge vi inte vet hur utbrett problemet är och på vilken nivå av förtryck det ligger, kan vi inte sätta in rätt åtgärder. Att som kommun utgå från ett snitt i riket vad gäller förekomst visar att man inte tar problemet på allvar.
För att komma åt problemet med hedersvåld och hederskultur krävs en annan politik än den som förs idag. Här har Sverigedemokraterna sedan länge en rad förslag som skulle ge hopp för de utsatta och minska antalet drabbade.