Insändare: Det är inte lätt att vara samhällsplanerare

Först av allt. Jag är ingen vän av höga hus eller förtätade stadsmiljöer. Oavsett detta, så måste vi ställa realistiska krav på hur vårt samhälle ska utvecklas, hur vi ska bo och till vilken kostnad.

Debatten i Nyköping har pågått en längre tid (och kommer att pågå) om var, hur och när det ska byggas eller inte byggas. Om vi lyssnar till hur vi medborgare resonerar och ställer krav så behöver man inte var nationalekonom för att inse att ekvationerna och kraven inte går ihop. Man behöver inte ens vara räknekunnig.

Hur vill vi ha vårt boende? Jo, vi vill att det ska vara billigt att bo. Vi vill ha en hög standard. Gärna högre än den som var tidigare. Vi vill att det ska vara nära till skolor, affärer, restauranger, grönområden. Det ska vara gott om parkeringsplatser. Vi vill gärna bo i markplan med möjlighet att parkera bilen på den egna uppfarten. Men det ska vara tyst och inga andra än jag och mina grannar ska köra bil i närområdet. Behöver jag nämna sjöutsikt?

Nu reser dessutom vissa politiker (SD) krav på att det ska byggas i ”klassisk arkitektur”. Dessutom ska småstadskaraktären bevaras. Till er säger jag bara. Ta del av arkitekturens historia och urbaniseringens utveckling. Det är bättre, än att fastna i en nostalgisk fantasivärld.

Ok, då ha vi kravbilden klar för oss. Dags att titta på fakta. Tre gigantiska ekonomiska påverkansområden är markpriser, produktionskostnader och den enskildes betalningsförmåga. Hur gärna man än vill, så går det inte att bortse från detta. I en tätort av Nyköpings storlek, innebär det att man måste förtäta och bygga på höjden. Alternativet är att inte bygga alls, vilket skulle innebära att allt förblir som det alltid har varit. Det har aldrig inträffat i världshistorien och Nyköping är inget undantag. Det är ingen nyhet att många ställer upp på att ”klart det ska byggas, men inte i närheten av där jag bor”.