Få kan undgå den glädje som barns porlande skratt och lekfulla nyfikenhet sprider. Få saker är så kärleksfullt som att trösta ett gråtande barn i sin famn. Oskyldiga barn utgör vår framtid, vi ska värna om dem och vi ska ge barnen den trygga framtid de förtjänar.
Inte långt från Sverige pågår nu ett krig. Vi har sett bilder på gråtande barn som släpar på väskor längs vägar mot hoppet och tryggheten. Vi har sett spralliga barn som leker i skyddsrum, helt oförstående till de bomber som exploderar ovanför deras huvuden. Vi har sett barn med tårar i ögonen som kanske vinkar av sina pappor för sista gången.
Ondskan ser inte skillnad på oskyldiga och skyldiga. Ondskan bryr sig inte om i fall vuxna eller barn faller offer för bomber och raketer. Fast ondskan har själv varit barn och någonstans vill man ändå tro att känslorna för vår framtid väger tyngre än det personliga egot.
För vanliga människor framstår det som obegripligt hur ondskan kan se sig själv i spegeln och sova gott om natten. Är ondskan så känslokall att han inte berörs av bilder på gråtande barn, av förtvivlade kvinnor som just förlorat sin son eller dotter i en granatattack eller scenerna av ett sönderbombat barnsjukhus?
Om inte bilderna av oskyldiga barn som far illa väcker känslor, är jag rädd för att ondskan och hans hantlangare kommer att gå segrande ur striden.