Jag tycker det är lite märkligt när jag hör de pratar på tv och radio och internet, att under den här pandemin så lever vi på ett för oss människor onaturligt sätt, som vi inte är vana vid. Vi umgås nämligen med vår familj väldigt ofta och tätt, tillbringar all vår tid med våra barn och vår partner. Det kan inte vara bra utan vi kan faktiskt må dåligt av det, så vi ska ta pauser från varandra så ofta det bara går är nu rådet.
Jag förstår faktiskt inte vad de pratar om? Är det inte det naturligaste som finns och har alltid vart, att få tillbringa tiden med dem en älskar, få lära av varandra, med varandra, leva tillsammans all tid vi har, nära, nu och väva minnen och blanda våra andetag. Är det inte just det att vara i nuet med dem en älskar, som är räddningen, allra helst just nu och som är vägen till just lycka, som faktiskt är det allra viktigaste av allt.
Ja, det är iallafall vår rikedom, vår livslycka.
Och så ser vår vardag ut, som hemmaföräldrar till hemmabarn på en liten gård vid regnbågens slut. Är vi tillsammans varje möjlig minut, har alltid gjort och om jag får bestämma kommer vi göra det tills mina andetag är slut.