Politiskt gräl i Sverige om de afghanistanska tolkarna är beklagligt. Okunnigheten om våra utlandsstyrkor lyser igenom. Under de snart 65 år som Sverige medverkat med fredsbevarande styrkor världen runt, har knappast något uppdrag varit det andra likt. Det går inte att följa några förutbestämda regler. Utskickade soldater nödgas ofta att improvisera.
FN-styrkornas främsta uppgift är att försöka säkerställa fred. Ett samarbete etableras ofta med de aktuella ländernas civilbefolkning (men ej med krigsivrare). Språksvårigheter brukar medföra problem för soldaterna. Därför behövs tolkar.
Om FN-uppdragen misslyckas kan de civila, som på något sätt varit behjälpliga, drabbas hårt. Gränserna för utförd hjälp kan vara svåra att dra - i varje fall för oss här hemma i Sverige.
Sveriges första FN-bataljon i Egypten 1956 medförde fyra svenska tolkar. Dessutom beordrades alla soldater att lära sig arabiska. Vi pluggade in för ändamålet viktiga glosor och uttryck. Vid ensliga uppdrag i gräns- eller ökenområden bidrog detta till att rädda liv. Något som aldrig kom till allmänhetens eller politikers kännedom.
Svenska fredsinsatser måste tydliggöras bättre. Helst av Försvarsmakten, men även av de soldater som medverkat. Dels är det viktigt för svenska beslutsfattare att känna till vad som händer ute i världen - och även historiken. Uppgifterna kan även inspirera människor att engagera sig för fredsarbete. Något som är viktigare än någonsin!