Ungdomsrabatt handlar inte om ungdomar som snattat eller stulit en cykel. Ungdomsrabatt handlar om ungdomar som mördat, våldtagit och rånat. En debattartikel i SN (12/1) ifrågasätter slopandet av straffrabatten för unga mellan 18 och 20 år, vilket skedde den 2 januari i år. Att ifrågasätta detta är att skratta brottsoffren rätt i ansiktet. Debatten borde i första hand belysa offrens välmående och inte förövarnas. 

”Som regel brukar man säga att hjärnan och dess konsekvenstänk inte nått dess fullständiga utveckling innan 25-års åldern”, stod att läsa i texten. Många reagerade över de orden, för i åldern 18–20 år får du rösta i allmänna val. Du får framföra tunga fordon på tättrafikerade vägar. Du får göra värnplikten, lära dig hantera skjutvapen och sprängämnen. Du får jobba som polis och säkerhetsvakt. Att ta ett straff för ett grovt brott man begått är dock inte lämpligt då du inte är kapabel att se konsekvenserna av ditt agerande.

Socioekonomiska aspekter lyfts ofta fram som en enkel förklaring i debatten. Är det en orimlig tanke att en del individer inte vill sitta i skolbänken för att läsa kemi, historia och barnkunskap? Alla kanske inte vill kliva upp 05:00 för att fem dagar i veckan åka till ett jobb man egentligen inte vill ha. Alla kanske inte vill spara i tio år för att kunna köpa den där fräsiga bilen eller klockan. Är det en orimlig tanke att en del individer frivilligt tar den ”enkla” vägen i sin strävan efter rikedom och makt?

Att skapa ett samhälle där ingen begår brott och där förutsättningar skapas för att ingen ska behöva begå dem, borde ligga på alla politikers bord. Vi är inte där och när det gäller straff så talar vi om brott som redan begåtts och då borde brottsoffrens perspektiv prioriteras framför förövarnas. Att förhindra brott borde lyftas fram i en annan debatt.