Replik på Hanna Marie Björklund ledare publicerad 13/11.
Tack för de orden! Rädda Barnen håller helt och hållet med. Majoriteten av svenska barn slipper att leva i ekonomisk utsatthet, vilket ger oss goda förutsättningar att leva upp till barnkonventionen.
Men vi oroar oss för vad som ska hända med barnfattigdomsstatistiken i en lågkonjunktur, och för de klyftor som fortsätter öka oavsett konjunktur och politiskt styre. Samtidigt gläder vi oss åt att barnfattigdomen de senaste åren faktiskt minskat, vilket vi också skriver på DN debatt: För många barn i familjer med tillfälliga ekonomiska problem lämnar detta inte några allvarligare eller bestående problem.
Däremot behöver vi hitta insatser för den minoritet av barn, 7,9 procent, som levt i ekonomisk utsatthet länge, mellan sju till tolv år. Och inte minst för den lilla andel, 2,9 procent, av alla barn födda år 2000, som lever i ekonomisk utsatthet hela livet.
Med det sagt föredrar vi på Rädda Barnen att inte använda det relativa mått som ledarartikeln påstår att vi använder. Utan istället använda en definition som kombinerar två mått: låg inkomststandard och förekomst av försörjningsstöd under ett kalenderår. Låg inkomststandard är ett absolut mått som beskriver hur väl hushållets inkomster räcker för att betala nödvändiga omkostnader för mat och boende. Hushåll som inte har disponibla inkomster som räcker för att betala för dessa kostnader anses ha en låg inkomststandard. Det relativa mått som refereras till i ledarartikeln är låg ekonomisk standard. Det är lätt gjort att blanda ihop dem, tyvärr får det en inte obetydlig effekt på argumentationens tyngd.
Helena Thybell
Generalsekreterare Rädda Barnen
Svar:
Det är välkommet att Helena Thybell på Rädda Barnen förtydligar sin metod, och rätt ska såklart vara rätt på denna front, även om uppgifterna inte gick helt enkelt att tolka utifrån rapportens eget metodavsnitt.
Min grundläggande invändning ligger dock fast, det vill säga, att större fokus i exempelvis medierapporteringen borde lagts på de barn som upplever långvarig och strukturell ekonomisk utsatthet, snarare än på att en stor grupp barn och unga någon gång under sitt liv haft en period då familjen hade lägre ekonomisk standard. Jag menar att det förstnämnda är ett samhällsproblem medan det sistnämnda inte är det.
Hanna Marie Björklund