Jag vet egentligen inte vad Sveriges vuxna befolkning vill se av folkvalda politiker. Är det politiker som väljer att befinna sig mitt i den verklighet som skildras i svenska medier, eller är det politiker som sitter på ett ombonat kontor och bildar sig en uppfattning om samma verklighet?
Man kan ha åsikter om Jimmie Åkessons vistelse på gränsen mellan Turkiet och Grekland då rätten till åsikter är en viktig ingrediens i en fungerande demokrati. Man har också i en sann demokrati sin självklara rätt att polisanmäla politiker som man anser tar klivet över den gräns man i sitt inre målat upp.
Fast anmäler man folkvalda för att dessa ”inte för hela Sveriges talan” är man nog ute på en väldigt blankpolerad is. Inget svenskt parti har 100 procent av väljarna bakom sig, ingen av riksdagens partiledare har ett högre förtroende bland väljarna än 40 procent (Jonas Sjöstedt i Sifo 4/3) och därmed finns det ingen av riksdagens åtta partiledare som ”för hela Sveriges talan” i någon fråga.
Börjar man JO-anmäla eller till och med polisanmäla politiker för att deras åsikter och handlingar inte passar in i den egna agendan, så undrar jag om det verkligen är politikerna som ska kritiseras och inte väljarna? Som före detta politiskt aktiv (SN 9/3) borde man veta bättre.
Rätten till åsikt viktig i en demokrati
Insändarskribenten är kritisk till att man JO-anmäler eller polisanmäler politiker för att deras åsikter och handlingar inte passar in i den egna agendan.
Foto: Anders Wiklund/TT
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.