Emanuel Örtengren varnar på ledarsidan (SN 17 augusti) för förslaget att reformera sjukvården. Det förstatligande, tidigare föreslaget av KD försiktigt uppbackat av M, som idag även SD och SSU verkar stödja idag därför att covid-19-pandemin avslöjat hur illa rustade regionerna stod för att hantera en kris.
Örtengren är skeptisk med särskilt den motiveringen att staten inte bör bestämma var sjukhus ska ligga och vem som ska driva dem.
I samma nummer beskriver ”Blivande undersköterska” det slag i magen hon upplever när hon ser allt mer undersköterskearbete tas över av outbildad personal.
Som vanligt under pseudonym sätts fingret på det totala förakt som regioner och kommuner demonstrerar för kunskap, utbildning och erfarenhet. Covid-19 avslöjade det så naket att det av statsministern och andra gjordes till officiell huvudförklaring för dödsiffrorna på äldreboenden.
Någon trovärdig förklaring till massflykten av vidareutbildade sjuksköterskor, som under senare tid fått sällskap av vana och yrkesskickliga undersköterskor, har aldrig presenterats.
Tycker Örtengren att det duger?
Nyligen kritiserade flera läkare hårt den pågående koncentrationen av cancervården i landet som är på väg att slå sönder en tillgänglig och jämlik cancervård i hela landet.
Vem menar Örtengren kan ställa det till rätta?
Stefan Fölster med flera har offentligt påtalat den groteska administrativa överbyggnaden inom svensk vård och den usla produktiviteten. Som i Sörmland brukar illustreras med att i regionen finns fler administratörer än läkare. De senare klagar (i hela landet) över allt administrativt kringarbete som begränsar tid tillgänglig för patienter.
Behöver det åtgärdas, hur då och av vem?
Många fler frågor finns men nog för denna gång.
Anders Mansten, överläkare, Nyköping
Svar:
Jag ville med min ledartext i SN (17/7) påpeka att stora omorganisationer, i sjukvården såväl som på andra områden, riskerar att skapa nya problem. Jag håller med Anders Mansten om att sjukvården behöver mer statlig styrning, exempelvis för att skapa tillräckligt med utbildningstjänster för nya läkare och IT-system som funkar över regiongränserna.
Men mer statlig styrning är inte samma sak som ett rent förstatligande, det vill säga att regionerna avskaffas. Och den ogenomtänkta centraliseringen av cancervård, som Mansten själv lyfter i sitt svar, kommer för övrigt på initiativ av Socialstyrelsen, alltså en statlig myndighet. Staten kan inte lösa sjukvårdens alla problem; lokala och privata perspektiv behövs också.
Emanuel Örtengren
ledarskribent