Insändare: Ska vi dansa efter coronavirusets pipa?

Media säger ja. Näringslivet säger nej. Folket hamstrar toalettpapper och havregryn. Egenintresset vittnar om våra förhållningssätt i katastroftider: rädda sig den som kan!

På företagande.se skriver Minna Fröjdholm att ”ingen går säker, varken för att bli ihjälkörd av en bil eller dö av ett virus. Vi har fullt fokus på viruset”. Hon skriver det som om det vore överraskande efter årtionden av katastroflitteratur och en hel historicitet full av facit, i en artikel som jämför infodemin som reaktion med ”barnfamiljen med gråtande barn”.

Samtidigt skriver Eva Burman i sin senaste krönika om att ”den skakade läkaren på akutmottagningen i Bergamo är på riktigt. Han pratar om katastrof (…) Han kan inget göra för de döende människorna som väsande kippar efter andan i de överfyllda salarna”. Hon, i kontrast till Fröjdholm, skriver att ”moder jord har gett världen en käftsmäll”, och går så långt som att göra en jämförelse med Dante Alighieris medeltida helvetessafari.

Skillnaden mellan skribenterna, vars bidrag kan betraktas som representationer för medias respektive näringslivets förhållningssätt, kan speglas i folkets: de som Burman menar ”åker på skidsemester och partajar på After ski” och ”tar med sina 70-plussare och multisjuka anhöriga på lunch”, och de som hamstrar i butikerna tills butiksföreståndarna tvingas införa köpgräns på sina varor.

Egenintresset lyser med sin närvaro. Mellan apvrål och förminskningsstrategier krävs betänksamhet för att vi inte ska degradera oss till djur som myndigheterna måste sätta i koppel.