Segregationen i skolan är ett samhällsproblem som rätt många känner till. För visst borde det vara självklart att alla ska kunna gå i samma skola på samma villkor? Men redan där så har vi ett problem. Vissa elever klarar inte av att nå dom mål man har satt, särskilt dom som har inlärningssvårigheter och NPF-diagnoser, men också posttraumatisk stress och andra problem som har sin grund i trauma.

I många skolor så är klasser mer eller mindre stökiga. Men för dom personer jag nämnde tidigare så blir det ännu jobbigare. Jag vet det själv, för jag är själv autistisk, och valde bort chansen att gå till min "stora klass" när jag gick på högstadiet. På grund av det så fick jag inte ha spanska, men jag slapp vara runt jämngamla som kan ha varit mer eller mindre besatta av att passa in och inte sticka ut i mängden. Jag klarar inte av sånt larv, särskilt när jag själv håller en massa känslor inom mig när jag är utanför hemmet så att jag inte behöver trötta ut andra.

Så även fast jag inte håller min diagnos hemlig, så är det rätt många som faktiskt gör det på grund av stigman man möter dagligen. En del blir bemötta på ett helt annat sätt när dom berättar för andra varför dom har särskilda behov. Det folk inte fattar är att dom är fortfarande samma personer, bara att dom har ett eller flera ord dom kan använda för att beskriva sig själva.

Så när man tittar tillbaks på skolan, eller arbetsplatser över huvudtaget, så kan man tydligt se varför det inte funkar. Vi har alla olika behov och olika mycket mängd energi att förbruka varje dag, oavsett hur vi är som personer. Mer fokus på det!!