Regionen drar ner kraftigt på sin verksamhet. Enligt de själva så kommer det att påverka verksamheten. Redan idag har man problem att leva upp till vårdgarantins krav på 90 dagar. Skolan behöver också sänka sina kostnader. Förhoppningen hos de som genomför nedskärningarna är att man inte ska behöva säga upp några pedagoger. Det skjuts och sprängs som aldrig förr. Trots de satsningar som gjorts och görs på polismyndigheten. Åldringsvården lider konstant brist på personal. Hemtjänsten hinner inte ens prata med sina kunder. Våra vägar har idag fler potthål än ytbeläggning. Tågen står stilla på grund av allehanda fel som beror på bristande underhåll.
Inget av ovanstående är en nyhet, eller är okänt för dig och mig. Det krävs inget Wallraffande för att se det här. Inte ens den som notoriskt avstår ifrån att läsa tidningar, se på TV och lyssna på radion kan missa dessa bistra sanningar. Vi ondgör oss dagligen över samhällets brister i fikarummet, vid köksbordet och vid våra sociala sammankomster.
Så kom äntligen belöningen. Skattesänkningen. Den som har liten inkomst kan glädjas åt dryga hundralappen i månaden. Den som har en hög inkomst kan håva in någon tusenlapp per månad. Sedan finns det en grupp som inte får njuta av den här fina förmånen. De sjuka och de arbetslösa.
Man måste trots allt se till helheten. Det går inte att äta kakan och ha den kvar. Detta reser onekligen frågan. Hur många höftledsoperationer, fritidsledare, resurspersoner i skolan, hemtjänstpersonal, vårdbiträden etcetera kan du köpa för någon hundralapp?