Den 10 juli hade Martina Johansson (C), riksdagsledamot Södermanland, en insändare på temat ”Det behövs en flexibel arbetsmarknad”. Jag håller med till fullo om detta. Men när man läser vidare så tar man sig för pannan. Hon argumenterar för att LAS (lagen om anställningsskydd) behöver ändras. Även där kan jag hålla med henne. Som skäl till att förändra lagen har hon två argument. Det ena är att LAS, som tillkom på 70-talet, är sprungen ur att vid den tidpunkten, så var de flesta företagen stora. Hennes andra argumentet är att företag inte vågar tillsvidareanställa, utan de anställda måste hoppa runt på vikariat. Ett minimikrav på den som ska fatta beslut om våra lagar, är att de har grundläggande kunskaper om de lagar som ska revideras.
Påståendet att LAS tillkomst på 70-talet bygger på att det vid den tidpunkten var mest stora företag i Sverige är falskt. Då, precis som nu, var majoriteten av företagen småföretag. Den som kan sin historia vet att LAS ersatte de s.k. Äldrelagarna. Äldrelagarna kom till av den enkla anledningen att företagen valde att säga upp äldre arbetstagare, endast därför att de var äldre. En klar diskriminering. Det andra påståendet att anställda måste hoppa runt på vikariat istället för att få en tillsvidareanställning är också fel. För att få anställning som vikarie krävs att det finns någon att vikariera för. Lagreglerna är kristallklara. Det innebär i praktiken att i samma ögonblick som en vikarie anställs, så är man uppsagd, eftersom ett vikariat alltid är en tidsbegränsad anställning.