Som pedagog inom skolans värld förundras jag över oförmågan hos de med högre befattningar att skydda oss som verkar inom skolan från den pandemi som pågår. Det går att se igenom FHM:s riktlinjer vad gäller skolan och ana de outtalade motiv som döljer sig, nämligen de ekonomiska.
Att barn inte blir lika sjuka som vuxna betyder just det. Måhända blir alla inte lika sjuka, de kan dock bli sjuka. Två barn under nio år har avlidit, i Sverige.
Alla som bär på smitta kan smitta. Covid-19 har länge hävdats vara en droppsmitta men har nyligen hittats i lufttrummor på sjukhus. I skolan arbetar vi nära varandra. Inte några två meter utan snarare 20 centimeter. Ibland behöver någon en kram. Vi är 25 personer som andas samma luft i samma rum, i flera timmar i sträck. Vi utsätts således för både luft- och droppsmittor.
Ingen i skolan är särskilt skyddad. Vare sig ditt barn eller vi som arbetar i klassrummet. Man vill dock gärna framhålla att lärare inte varit särskilt drabbade som yrkesgrupp. Dock har alla distansundervisande pedagoger räknats in i undersökningen. Logiskt?
Har eleven utsatts för någon med smitta till exempel förälder är barnet fortsatt välkommet till skolan men ska samtidigt undvika aktiviteter utanför skolan. Rimligt?
Rätt nyligen gjordes ett uttalande här i SN om att det minsann finns handsprit i alla skolor. Jag har då fortfarande ingen handsprit i mitt klassrum. Men visst, nästan alla dagar kan vi tvätta våra händer med tvål. Har vi tur är den inte utspädd in absurdum med vatten och så finns det papper att torka händerna med också!