Skolan Unga mår allt sämre.
Och skolan får skulden!
Men det är inte skolans fel.
Det är föräldrarnas.
Skuldbelägg inte föräldrarna ropar nu många. Men varför ska föräldrar vara ett frälse fria från ansvar?
Föräldrarna har lämnat ifrån sig ansvaret för barnen till samhällets institutioner.
Nu börjar konsekvenserna bli tydliga.
Då kräver man att skolan ska ta hand om problemen!
Att det handlar om barnens svaga självkänsla, bekräftelsebov och prestationsångest är odiskutabelt.
När barnen kommer till skolan bör de vara väl rustade, harmoniska, trygga och med god självkänsla. Det är föräldrarna huvudppgift.
Förutsättningarna för en god självkänsla skapas i den tidigaste barndomen.
Varje barn har rätt att bli villkorslöst älskat av sina föräldrar bara för att det finns. När ett litet barn lämnas bort sås ett frö av tvivel i dess själ. Ett frö som kan gro och ge barnet en känsla av att inte duga, inte vara älskat, inte vara viktigt.
Barnet ska känna att när det behöver en förälder så ska det finns en till hands. Det skapar trygghet. Barn som inte kan knyta an till sina föräldrar riskerar att utveckla ett stort bekräftelsebehov. Barn som känner att de bara blir älskade när de är ”duktiga” utvecklar prestationsångest.
I dag hinner mamman knappt hem från BB innan föräldrarna börjar tänka: ”När kan barnet börja på dagis”? Utan att reflektera låter man andra ta hand om barnet och frågar sig inte vilka konsekvenserna blir. Föräldrars ”egentid” och ”självförverkligande” går före barns känslomässiga behov.
Barnet behöver tid, kravlös kärlek, tillit och bekräftelse för att bli harmoniska och trygga. Det är utifrån dessa faktorer vi måste anpassa våra liv och forma vårt samhälle.
Fågelmamman lär sin ungar flyga. Dagens föräldrar tycker det är bekvämt att staten tar hand om den uppgiften.
Jag förstår varför man blundar för verkligheten. Den kräver nämligen att man ändrar livsstil, offrar något för att få mer tid för sina barn och – framför allt – återtar sitt ansvar.
Jim Qvarnström