När jag läser bl.a. SN:s artikel ”Skavstas nya vattenbombare ska rädda skogen” den 3/6 och andra artiklar om bränder så slås jag av att ingen ifrågasätter underbemanningen på Sveriges räddningstjänster. 

Brandflyg och helikoptrar är väldigt välkomna hjälpmedel men det är som Jakob Wernerman vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap förklarade i en artikel i SN den 2/6; man ska ha klart för sig att skogsbränder släcks på marken och att det krävs betydande markresurser för att komma in i skogen. 

 Även om det går att bygga upp tämligen stora resurser över tid så är den första styrkan som åker på larm i nuläget för liten. Räddningschef Patrik Kullman har uttryckt att Sörmlandskustens räddningstjänst fortfarande är sårbar för förhållanden när det går väldigt fort. Det visade sig vid skogsbranden i Nävekvarn 2019 och det visade sig även vid branden på Fjärilens förskola i Nyköping i år. Ett par brandmän till i den första räddningsstyrkan från Nyköping hade gjort stor skillnad, kanske till och med förhindrat att hela förskolan brunnit ned. 

 Vid många olyckor startar man i praktiken för svagt för att först senare ha tillräckligt med personal. Skadan tillåts alltså att bli större än nödvändigt. I lagen om Skydd mot Olyckor står det att räddningstjänsten vid insats skall ”hindra och begränsa skador på människor, egendom eller miljön”. Frågan är om detta verkligen efterlevs. När ett nytt handlingsprogram nu skall skrivas för Nyköpings kommun är frågan om politikerna nöjer sig med lägst möjliga nivå eller om man faktiskt vill ha en stark förmåga att skydda sina medborgare.