Jag följer debatten om dialogmöten, könsseparatism och allaktivitetshuset i Brandkärr. I allt detta slås jag av bristen på kommunikation och rädslan att våga ta denna kommunikation. Kommunen anlitar en konsultfirma för att ha dialogmöten, en konsultfirma som blir förvånad över att frågan om könsseparerade möten höjs.
Jag blir mer förvånad över att inte frågan har ställts varje gång denna konsultfirma har använts i våra utanförskapsområden. Jag blir förvånad att det är så svårt och så mycket samtal om just dessa möten. Det säger någonting om integrationen i Nyköping och i övriga Sverige. Det talar om att samtalet uteblir, samtalet som ska skapa förståelse och respekt för varandra och vårt samhälle. Det samhälle vi gemensamt måste ta ansvar för.
Det säger någonting om svårigheten i mötet och att våga prata om det som berör, det som är nödvändigt i ett samhälle som blir mer och mer polariserat för att vi inte vågar prata med varandra om hur vi vill ha det och avståndet växer. Jag förstår inte detta med konsultfirman, könsseparerade möten eller allaktivitetshuset. Jag förstår inte om syftet är integration och hur detta då ska gå till? Jag förstår inte hur resten av Nyköping ska bidra till detta och hur det ska gå till? Det jag förstår av mitt arbete med integration under alla år är vikten av det nödvändiga samtalet, samtalet som kräver mod och kontinuitet, samtalet som går på djupet, samtalet om hur vi gemensamt ska förvalta Sverige, våra grundlagar och vår demokrati. Det kan ingen konsultfirma i världen lösa för det ansvaret har vi tillsammans och klockan tickar.