Det är lätt att säga familjen går före arbetet om ens barn är funktionella och inte kräver stor omsorg. Om allting är ordnat i kärnfamiljär flora och harmoni. Är du däremot en ensamstående, fattig och utmattad mamma utan kontaktnät som sett fyra jobb komma och gå för att du tvingats vara hemma med en NPF-pojke som vägrar gå till skolan – då är det inte lika lätt.

BUP och Socialtjänsten kräver förstås att du ska vabba. Ett så litet barn kan ju inte sitta själv hemma bara för att du måste jobba, säger de. Inget jobb är så viktigt, påstår de. Men fyra chefssamtal med utkomsten att din anställning avslutas har övertygat dig. Pojken lämnas ensam hemma. Hyresvärden har delgivit dig om vräkning en gång. Det femte jobbet måste du behålla.

Du kan förstås lura i dig själv att familjen går före arbetet, med det sedvanliga resultatet att chefen sparkar dig för ”ditt eget bästa”. Det har du inte råd med längre. Så oroanmälningarna droppar in. Från BUP. Från skolan. Grannar. Din egen mamma. Det lilla grepp du hade om sonen tappar du därför att du måste jobba.

Snart har du råd att köpa loss lite av skammen. Men pojken går fortfarande inte till skolan. Du har kämpat i fyra år för att de ska anpassa hans skolgång efter de särskilda behov han har. Du kan inte längre räkna på alla gånger du har anmält frånvaro till jobbet för att sälja in skolans betydelse till pojken. De gånger du lyckades kunde de inte ens hålla honom kvar.

Du var alltid djupt övertygad om att familjen går före arbetet. Nu är du piskad att behålla ett jobb till priset av ett berg av orosanmälningar. Nu vet du vad som är sant: ditt ansvar är att ha det socialt, ekonomiskt och psykologiskt ordnat för dig så att du kan reproducera lögnen. Tar du inte ansvaret är du ett misslyckat objekt. En paria.