Något som framkommer i ”coronatider". Kommunerna har många timvikarier som arbetar i äldreomsorgen. De är helt utan trygghet vid sjukdom och arbetslöshet. En besparing som missgynnar både de äldre med omsorgsbehov och timvikarierna. De kanske även arbetar vid lite ohälsa, för sitt beroende av den osäkra inkomsten.

I vår historia från 1900-talets början kan vi läsa om hur ”hamnsjåarna” gick till hamnen varje dag för att se om det fanns arbete. Ofta fick de gå hem utan arbete och pengar. Detta tycker man nu var förfärligt, vilken osäker inkomst de hade. År 2020 väntar timvikarierna på ett telefonsamtal från kommunen; ”blir det något arbete i dag”?                                                     Hur kan det få vara så med ett Socialdemokratiskt styre under många år?