Den 4 juli 2020 kunde man läsa att Trosa kommun anhållit hos Datainspektionen om att få sätta upp knappt trettio övervakningskameror. Kamerorna var tänkta att sättas upp vid stationsområdet, skolor, båtbryggor och torg etc. Datainspektionen såg dock inte att kommunen visat behovet av sådana kameror, och det gjorde inte heller förvaltningsrätten när den prövade frågan. 

Mot bakgrund av det här blir jag som Trosabo något konfunderad när jag i artikeln läser vad kommunens tekniska chef har att säga. Denna menar visserligen att syftet med kamerorna är att verka trygghetsskapande, en föresats jag inte betvivlar. Samtidigt är argumentet som framförs att den som har ”rent mjöl i påsen har inget att förlora på kameraövervakning” naturligtvis under all kritik. Kommunen kan nämligen omöjligt känna till alla bevekelsegrunder som allmänheten har. Personligen skulle jag, oaktat mjölet jag köper, helst se att kommunen inte inskränkte min integritet. Om den nu gör det, ska det då finns tungt vägande skäl för ingreppet. Det är något kommunen nu alltså i två instanser misslyckats med att visa.

Historien, samtiden och litteraturen (t ex Boyes Kallocain, 1940) ger för handen vad övervakning i förlängningen kan leda till. Då den som får antas vara ansvarig för den tänkta övervakningen hänger sig till slapphänta argument om förpackade malda sädesslag för att berättiga integritetsintrånget är det knappast övertygande för vare sig för det kommunala behovet eller för det allmänna förtroendet.