Jag sitter här på min ö i Trosa skärgård, och tänker på framtiden. Tittar mot horisonten och tycker mig se vindsnurror som snurrar så glatt och lätt. Tycker mig höra lite smått surrande som låter hemtrevligt och mjukt i mina öron. Ser vackra segelbåtar kryssa fram mellan pelarna och fåglarna drilla runt i skyn. Drömmer om all energi dessa vindsnurror kan ge till oss i Trosa och hela Sörmland, kanske hela Sverige. Tycker de är vackra när jag tänker på den rena energin som kommer därifrån och gläds åt den stora ersättningen som varje kommun ska få i tillskott. Tänk vad Trosa kommun kan göra för all den årliga ”återbäring” vindkraften ska ge. För barnen, för ungdomarna och alla Trosabor.

Plötsligt kommer jag tillbaka till verkligheten och skräms av att vindkraften kanske röstas bort och att vi istället får ett stort kärnkraftverk i Studsvik och behöva oroas över radioaktiva läckor och undra var och hur vi på ett säkert sätt ska förvara det farliga avfallet i tusentals år.

Jag ryser där jag sitter och drar mig inomhus igen.