Den här veckan är det många föräldrar som skickar iväg sina barn på första skoldagen på det nya läsåret. Inför det har vi fixat och förberett så att de ska få bästa möjliga skolstart. Håller skolväskan ett år till? Behövs nya gympakläder? Hur dags var det nu de skulle vara på plats?
När det gäller skolgången är det tydligt att ansvaret är vårt. Vi gör det ofta med glädje, men vi gör det även om det kan vara stressigt och tröttsamt. Men hur ser det ut om vi lyfter blicken från skolterminen, till framtiden? Många av våra barn lever kanske 70-80 år till. Kanske fylla 25 år 2040. Når medelåldern på 2060-talet. Vara åldringar när det nya sekelskiftet närmar sig.
Då när världen, om den fortsätter som nu, kommer vara 2,8 grader varmare. 2,8 grader som inte låter så farligt. Men som skulle innebära ett helt annat liv än det vi lever nu, med en instabilitet vi nog inte ens kan föreställa oss. Hur ser det ut med vårt problemlösande och ansvarstagande där? Vågar vi ens följa tanken fullt ut och föreställa oss vad en sådan värld skulle innebära för vårt barn? Orkar vi ens tänka igenom vad som skulle krävas för att få världen att ändra kurs – och hur vi själva skulle kunna vara del i det?
Våra politiker har ett ännu större ansvar. De ska ta hand om de riktigt stora besluten som vi själva inte kan fatta. De ska visa vägen till en framtid värld att leva i. De ska ta hand om sina medborgare. Istället beter de sig som värsta sortens curlingföräldrar, som lovar billigare godis bara för att bli omtyckta.
En 2,8 grader varmare värld är inte huggen i sten. Det går att ändra kurs. Men tiden är knapp. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma tillsammans om vi tog en del av allt det där ansvarstagandet vi håller på med i vardagen, och använde det till att ta ansvar för våra barns framtid även på lite längre sikt.