Tappar vi som människor förmågan till att reflektera och att lyssna till varandra så skapar vi ett skenade tåg. Ett tåg av bitterhet, frustration, sorg och minskad kreativitet. Det leder till tankar om till exempel fel yrkesval, stress och till slut utmattning och sjukdom.

Det är i den situationen många medarbetare på Bryngelstorpskolan verkar befinna sig i. Vi är varandras arbetsmiljö. Vi är också medmänniskor om vi väljer det. Här läser jag återigen med sorg i hjärtat att lärarna på Bryngelstorpskolan återigen larmar om en ohållbar arbetssituation och att de inte blir lyssnade till. Att ingenting har hänt för att underlätta deras situation. Läroplanen för grundskolan pratar om att se varje individ och att möta utifrån de olika behov varje elev har. Lärarna klumpar politikerna ihop till ett kollektiv utan tanke på konsekvenserna. Att som politiker stoppa huvudet i sanden och vägra möta människor som ropar på hjälp göder bara det politikerförakt som breder ut sig i Sverige. Det blir så när man fattar olika typer av beslut som man själv inte behöver leva efter, arbeta i eller känner konsekvenserna av. Du behöver ofta gå i någons annans skor för att förstå. Förmåga att kunna lyssna är grundläggande då. Den tystnadskultur som råder idag är skrämmande och som gör att vi pratar med anonymitetens röst i rädsla för repressalier från våra arbetsgivare och makthavare.

Hallå var är vi på väg? Vill vi ha detta samhälle för kommande generationer. Vad gör ni skolansvariga kommunpolitiker den dagen ingen lärare på Bryngelstorpskolan orkar kliva upp ur sängen eller väljer att kliva ur läraryrkets galoscher? Hur klarar ni då av att följa skollagen? Återigen en eloge till er lärare och pedagoger som kämpar på. Att ni inte tystnar utan återigen gör er röst hörd. Vi valde ju att arbeta med barn och ungdomar för allt det härliga och fina det finns i att undervisa, skapa relationer man aldrig glömmer och ge en fin grund för våra barn ut i ett vuxenliv. Jag håller på er!