På sextiotalet firade jag och mina klasskamrater skolavslutningarna på vallarna vid Nyköpingshus. På åttio- och nittiotalen var det dags för mina barn att fira på samma ställe och innan pandemin slog till fortsatte några av mina barnbarn samma tradition. Att traditioner, gemensamma bilder och känslan av att ingå i ett sammanhang är viktigt för sammanhållningen oavsett om det gäller en nation, en kommun, en förening eller en skola är självklart för de flesta. Detta borde även rektorer och skolledning förstå.

Jag kan inte annat än instämma i Jessica Johanssons (L) uppfattning (SN 28/1) att de motiv skolledningen framför har en stark prägel av svepskäl. Ett av motiven var att eleverna tillfrågats och då föredrog att skolavslutningen skulle ske på den egna skolan, och det är klart – som man frågar får man svar. Detta argument ser dock ut att ha försvunnit då elever därefter uttryckt en helt annan uppfattning (SN 27/1). Ett förslag är annars att gå ut med en enkät till samtliga elever och föräldrar i berörda skolor för att få ett korrekt underlag istället för att komma med påståenden vars sanningshalt kraftigt måste ifrågasättas.

Det andra motivet, att det är för (vissa) elevers bästa, är måhända vällovligt men bör knappast få styra beslutet. Jag har förståelse för att det finns elever som tycker det känns obehagligt att vistas i stora folksamlingar men skolans uppgift är väl också att träna och stärka eleverna för det sociala livet. Man kan ju tänka sig att de elever det gäller i framtiden kan komma att besöka större konserter, idrottsevenemang eller andra sammanhang där det finns mycket människor. Och på en skolavslutning finns ju lärarna, en del övrig skolpersonal och i de flesta fall föräldrar och anhöriga med som stöttning. För de flesta sunt tänkande människor ligger det nog nära till hands att även betrakta skolledningens andra motiv som liggande inom “svepskälens ram”.