Jag är djupt besviken på hur vår kommun hanterar frågor om resebidrag för gymnasieelever, särskilt när det gäller elever med särskilda behov.
Min tonårsdotter pendlar dagligen mellan vår hemkommun och sin gymnasieskola i Stockholm, där hon studerar ett program med en unik inriktning som inte erbjuds på närmare håll. Tyvärr innebär pendlingen långa restider, något som tidigare haft en negativ inverkan på hennes hälsa och skolresultat.
Under vårterminen fick vi tillfälligt resebidrag i form av kontanter, vilket gjorde det möjligt att köpa ett Mälartågskort som halverade restiden och gav henne den tid och energi hon behövde för att må bättre och prestera i skolan. Trots att vi lämnat in läkarintyg och dokumentation om hennes behov, valde kommunen att avslå vår ansökan om fortsatt stöd i samma form. Hur kan en kommun ignorera så väl dokumenterade behov och insistera på att följa byråkratiska regler som inte tar hänsyn till individuella förutsättningar? De hänvisar till en regel om att stöd endast ges i form av SL-kort, vilket leder till en betydligt längre pendlingstid; en dubblering i detta fall.
Det känns orimligt att kommunen inte tar hänsyn till individuella förutsättningar och behov. Elever som kämpar med psykisk ohälsa och andra särskilda utmaningar borde få stöd som faktiskt fungerar för dem. Att neka en anpassning som redan visat sig vara framgångsrik känns som ett svek mot de unga som kämpar för att få en fungerande skolgång. Har de ingen aning om vad så kallade hemmasittare kostar kommuner i förlängningen?
Jag vill väcka frågan: Ska stelbenta regler få gå före människors hälsa och framtid? Jag hoppas att kommunen och ansvariga politiker ser över hur dessa beslut påverkar elever som redan har det svårt. Alla förtjänar en rättvis chans att lyckas i skolan – även de som behöver lite extra stöd på vägen.