Som anhörig trodde jag att det skulle bli lättare när vi fick plats på ett äldreboende. Det har blivit tryggare men inte lättare! Jag klagar inte på er som arbetar där men jag klagar på er tid/personalstyrka. Kanske också på er utbildning då många som jobbar är outbildade.
Var finns tiden att ge våra kära lite guldkant, en hand att hålla i eller tid för samtal. Var finns tiden för promenad/utevistelse? Var finns tiden att torka tåren på kinden eller att verkligen lära känna våra anhöriga. Var finns tiden för skratt, bus och glädje. Var finns tiden att få känna sig behövd eller nyttig? Var finns tiden att känna sig viktig? Var finns tiden att få känna sig som en människa som har levt och älskat.
Som dement har du inte ens möjlighet att få komma ut, att få känna solen eller doften av blommor. För trädgården ligger flera avdelningar ner och det finns inte tid.
Årstiden är något du får uppleva inifrån inte något du får verkligen uppleva. Det blir lätt en känsla av förvaring, kroppen får sitt men inte själen. Återigen, jag klagar inte på personal men på er politiker. Undra om ni har anhöriga som blir äldre, som behöver lite extra hjälp? Som anhörig ställer man mer än gärna upp men kan inte allt vara på plats. Politiker ge våra anhöriga mer tid.