Alzheimer, ett grymt sätt att närma sig döden. Det börjar med en diagnos. Därefter en frustrerande tid med minnesluckor och borttappade och förmodat stulna saker. Döda föräldrar och syskon i vardagsrummet, tandborsten i kylskåpet och kaviartuben i badrummet. Till slut, då vi haft kontakt med kommunens alla demensproffs, tas beslutet att ansöka om demensboende.

Då dras en hjärtslitande process igång. Man får ansöka om vilket boende som man tror passar bäst. Efter en ofta lång tid får man ett förslag från kommunen, som i regel inte är det man önskat. Då kan man inte tacka nej, och vänta på det boende man vill ha, för då kan det bli orimlig lång väntan på nästa boende. Under tiden i hemmet är det oroliga sömnlösa nätter, besvär med mat, duschning, tvätt och helt enkelt rymningar för att leta efter maken som man tror är en annan person.

Nu accepterar vi kommunens förslag och med hjälp av demenssköterskor flyttar vi. Jag möblerar det lilla rummet i lönndom och hon flyttar in under stora protester. En hemsk deprimerande tid börjar. På boendet finns EN patient som är pratbar, resten är så långt gångna i sin demens att det inte går att få någon kontakt. Där går den nyinflyttade, som fortfarande har klara stunder och i behov av mänsklig kontakt och stimulans, bakom låsta dörrar. Personalen gör väl vad dom kan, men är alldeles för få och har för lite tid. Om man så går som ett djur i bur, så har man bara en tanke i huvudet, det är att rymma så fort man kan. Viket också sker. Som anhörig är det fruktansvärt uppslitande att möta sin älskade i tamburen, då man tror att hon är på sitt boende.

Att inte kommunens handläggare kan fördela boendeplatser efter hur långt patienten har kommit i sin demens, så att ett socialt nätverk kan uppstå på boendet. Dagcentret Villan är ett fantastiskt bra exempel på hur trevligt dementa personer kan ha då man är på samma våglängd.

Lika barn leka bäst. Skärp kommunens biståndshandläggare.