I slutet av mars, påskhelgen, kunde jag inte stödja på vänster ben. Det kom plötsligt, från ena minuten till den andra. Viktigt att påpeka är att jag inte hade ramlat. Första kontakten med vårdcentralen resulterade i ordination av värktabletter. Efter en vecka kontaktade jag VC igen. Jag fick en akuttid till läkare, som menade att det var muskulärt och ordinerade sjukgymnastik. Det sorgliga var att den sjukgymnasten bestämde sig omgående för att jag led av artros, eftersom jag är 80+, även fast symtomen inte stämde. Ny kontakt med VC. Nu bestämdes att jag skulle få en röntgen, en så kallad slätröntgen, för att se hur det var med artros. Svaret visade att mina besvär inte kunde bero på artros.
Nu började en gissningstävlan om vad det kunde vara. Man började med muskelinflammation. En antiinflammatorisk kur sattes in. Den hade ingen effekt. Jag begärde att få en magnetkameraröntgen (MR), men istället föreslogs en behandling mot nervvärk. Den avbröts efter ett par veckor utan resultat. Jag undrade igen om det inte skulle vara bättre med MR, men nej, det ville man inte gå med på. Istället föreslogs att det kunde bero på borrelia och jag fick åka till Infektionskliniken i Eskilstuna, där de undersökte och skickade hem mej, så kallad återremiss. Nu bestämdes att jag skulle träffa en ny sjukgymnast. Trots genomförd röntgen hävdade han att det var artros!
Nu äntligen, efter fyra månader och en mängd smärtlindring, fick jag remiss till MR. Därefter gick allt snabbt. Sista juli gjordes röntgen, dagen efter opererades jag. MR visade inte bara på en spricka i höftbenet, utan också något som heter ”Caput Nekros” (död benvävnad), dessutom skall benskörhet utredas.
Man ska vara bra frisk, för att klara av primärvården. Jag frågar mej nu, varför det var så omöjligt att få genomföra en magnetkameraröntgen. Är det min ålder (80+) som lägger hinder? Ett fall av åldersdiskriminering? Eller är det så att det finns något ekonomiskt incitament, som gör att VC håller i plånboken?