Replik på debattartikeln "Alldeles för lite skog är skyddad i Sörmland" publicerad den 12/3.
För 120 år sedan var Sveriges energi beroende till en tredjedel av importerad stenkol. Resten var råvara ur skogen. Jakten på energi hade i stort renrakat landet på skog. Runt bruken, milsvida kalhyggen. Vedbesparande spisar påkallades. Sverige var fattigt med nöd och svält.
Privata initiativ fick till stånd att etablera skogsvård. Resultatet till idag är remarkabelt. Inte sedan medeltiden är så mycket skog som nu, till största del privatägt. Ägaransvar har byggt upp ett skogskapital som en av baser för ett idag rikt Sverige med välstånd av världsklass.
Debattörer går till storms i SN 12/3. Det är ingen hejd på fel i skogen.
Nej, ingen gammal tall i skogen är till för havsörn och fiskgjuse. De föredrar boet i sitt naturliga revir, i skärgårdens gamla martall. Hur är det med era ornitologiska insikter? Så ondgör ni er över Janstorpsskogens avverkning som är betingad av granbarkborrens skogsdöd. Syftet är att rädda skogen vilket verkar ligga utanför era insikter. Har ni överhuvudtaget satt er fot i skogen?
Ni ser naturen som något statiskt där varje förändring leder till högljudd alarmism. Vårt klot med skog är en dynamisk kropp, ständigt stadd i förändring. Till detta har vi att förhålla oss. Skogsfolk rör sig här med fötter hemtamt i myllan. Urbana miljökramaren är som bekant blott hemmastadd med asfalt under promenadskon. Främsta hotet i dag är krav på skog som leverantör av energi, förutom virke, massaprodukter med mera. Då, liksom för 120 år sedan, står vi inför hot om kalhygge, utarmat på mull och näringsämnen.
Ni i självförvållat utanförskap söker konfrontation. Varför förneka erfarenhet, kunskap och forskning?