När vårsolen börjar värma möter vi dem ute på våra vägar. Dessa män med storslagna ambitioner om upphöjd fysisk status och stärkt ego. Utan tvivel kan man i de flesta fall förvänta sig flertalet körkortsbehörigheter i respektive bakficka. För stunden väljer man dock att susa fram långt ut i körfältet – på cykel.
Förträffliga gång- och cykelbanor löper alltsomoftast parallellt med vårt vägnät och kan därmed erbjuda en säkrare trafiksituation för alla parter. Men dessa nonchaleras med förevändningen att de släta däcken riskerar punktering av minsta lilla gruskorn.
Dessa fantastiska cyklar med allehanda avancerade komponenter, dock utan tillstymmelse till reflexer eller belysning. Därtill ekiperar man sig i nattsvarta dräkter inför den annalkande skymningen. Alltför ofta kan vi också få erfara framrusande klungor sprungna ur olika cykelföreningar, utan varnande följebil. Finns det i dessa fall överhuvudtaget någon medvetenhet kring konsekvenser i vår trafikmiljö?
Av allt att döma är det lätt att glömma omdöme och sunt förnuft, när fokus inriktas mot högt ställda träningsmål.
Hur kan vi hjälpa dessa individer att släppa sina svårbemästrade fantasier om ära och berömmelse, till förmån för en mer balanserad självinsikt.
Mitt råd står att finna i ett par grova och stryktåliga däck som kan erbjuda större möjlighet till upplevelser och självförverkligande. Hellre än de bräckliga slicks som många racercyklar är utrustade med – hög hastighet är inte allt här i världen.