Jag kan inte vara den ende som kliar sig på hakan, lägger pannan i tunga veck och funderar på, vad hände egentligen?
Snart har det gått 2 år sedan vi hade en brinnande och stundom högljudd valrörelse. Den fråga som stack ut starkast i debatten var kampen mot den organiserade brottsligheten. Alla partier lovade att ta i med hårdhandskarna. Tror att de flesta kan hålla med om att de partier som idag har makten var de som lovade mest och de hårdaste tagen. Devisen var, att nu sätter vi stopp för de kriminellas framfart.
Nya lagar stiftades. Gamla lagar skärptes. Inga ungdomsrabatter. Längre straff. Sänk åldern för vem som kan dömas till fängelse. Jag har inget emot att skurkar sitter bakom lås och bom, tvärtom. Men hur har det blivit?
Visst, våra häkten och fängelser är överfulla. Gott så. Men har de kriminellas verksamhet minskat? Jag har ingen aktuell statistik. Men nog verkar de som att det skjuts och sprängs lika mycket, eller till och med mera nu, trots alla ”hårdhandskar”. De är inte dumma de kriminella. I stället för att unga män skjuter och spränger andra män så har vi nu ”barnsoldater” som värvats av de kriminella, som inte vill sitta på kåken i flera år. Deras ledare har flytt utomlands och opererar sin verksamhet därifrån.
Alla som jobbar med barn och unga i riskzonen säger unisont, att det viktigaste är att fånga upp dessa personer redan i skolåldern, eller till och med i förskoleåldern. Men där satsas det inte samma resurser som ”hårdare tag” får. I stället skärs det ner på skola och socialtjänsten. Varför lyssnar inte vår beslutsfattare mer på de som har koll på läget. Onekligen kan man ställa sig frågan som ställdes redan på 80-talet av Hoola Bandoola band. ”Vem i hel världen kan man lita på?”