Jag kan inte vara ensam att ha bilder etsade på näthinnan, bilder från barndom och vuxenliv. Jag har tidigare en bild från 1956, från farsans facktidning, ett sönderbombat Budapest och en död soldat. Den var riktigt läskig då. Nästa etsning i minnet, 2022 Butja, Ukraina och än en gång har ryssen gått in i ett fredligt självständigt land. Människor försökte fly, jag ser en kabinväska bredvid en avrättad. Kroppar ligger längst gatorna. Vill jag gråta mer går jag in på Youtube och ser olyckliga människor från Charkiv, Kiev, Butja, Irpin och Mariupol. 

Men också fantastiska kvinnor som sjunger protestsånger, en ung soldat som dansar. Och alla de vackra folkdräkterna, från det ”icke existerande” landet så nära vårt eget. Och de är så lika oss att vi gärna välkomnar dem och glömmer alla andra flyktingar som trängts vid polska gränsen. Det positiva med kriget i Ukraina, om det nu finns något positivt med krig, är att många av oss blev intresserade av landets historia. Och den är lång. Och svår. 

Det här kriget förs mot rätten att existera. Mot rätten för ett fritt land att existera. En despot i Ryssland anser sig ha större rätt till Ukraina, eftersom det ligger i Rysslands "intressesfär". Det lär även Sverige göra. Anser Putin. Och vi har alla del i vad som nu händer för vi har alla sett, och hört vad som hänt och sagts, de senaste tjugo åren med Putin. Nu kom det till vår bakgård och då reagerar vi. Men vi har inte tid med krig, för på samma bakgård ser jag klimatet skena och i vår miljö utrotas insekter och djur i en rasande takt. Kommer vi klara att stoppa allt som hotar mänskligheten? Jag vet inte men jag hoppas, och ber, att vi alla har en framtid.