God vård är någonting alla vinner på. Det som sker inom svensk hälso- och sjukvård är inte längre försvarbart. Vi kan inte längre hålla tyst. Vi kan inte längre upprätthålla en god och säker vård. Vi går på knäna och vi lämnar hemmet med ångest inför den stress vi vet att vi kommer möta på arbetet.  

Brandtal om hur vi ställer upp för varandra kompenserar inte för den ilska, sorgsenhet och uppgivenhet vi upplever när vi kommer hem efter arbetsdagens slut och är helt avtrubbade av utmattning. Vi ger så mycket av oss för att hjälpa dig. Men vi orkar inte mer. Herregud, vi är bara människor. Vi är inga robotar. Vi är människor som försöker hjälpa andra människor. Det tycker jag är helt fantastiskt. Ändå är ni så motvilliga att stötta oss.  

Ingen som lyssnar, ingen som tar oss på allvar, ingen som tackar oss genom att förbättra våra arbetsförhållanden genom att anställa mer personal eller öka den lön som vi så innerligt förtjänar för det slit vi gör. Ni tar oss för givet. Och vad får vi? 

Applåder. Önskemål om längre arbetsvecka. Förväntningar om att vi ska jobba ännu mer övertid. Men vi ska inte få någon lön för det, för det är ju som bekant “så ont om pengar”. Att ställa upp för varandra eftersom vi är så kollegiala tycks vara svaret på allt.

Politiker som skiter i oss. Jag har aldrig känt mig så förödmjukad. Nej, jag är inte förvånad över att vi står här idag. Vi har fått nog.