Varje dag går jag till jobbet med positiva tankar kring dagen, tänker på de kollegor jag arbetar med och framförallt barnen jag får arbeta med. När jag kliver in på skolgården möts jag av leenden, ”god morgon”, men sorgligt nog när man väl frågar hur det är, möts jag av kollegor som är stressade. Över att inte räcka till, över planeringar/anpassningar som inte blir av om man inte sitter hemma på kvällarna/helgerna. Över att de vaknar mitt på natten och hjärnan börjar tänka på jobbet och man kan inte stänga av. Eller att andra dagar gå och lägga sig klockan 19 på kvällen för energin är slut.
När jobbet går före den psykiska hälsan. För att de bryr sig så mycket om sina elever. Sedan ibland tänker jag över hur vissa barn inte bryr sig om att respektera andra, att lyssna på enkla regler vi faktiskt har i skolan. Att det har blivit vardagsmat med kränkningar och fysiskt våld. När föräldrar inte bryr sig, om att deras barn har använt våld.
På rasterna ibland loggar jag in på Facebook, det står ofta artiklar om människor som har ”lyckats” i olika typer av framgångar. Jag skrollar ner och läser kommentarsfältet, hat, hat och mer hat. Ser på flera av profilerna som har kommenterat att det är föräldrar.
Inte så konstigt då tänker jag, om vi vuxna i samhället visar oss såhär utan att bry sig om andra, hur kan jag då som lärare förvänta mig att deras barn, mina elever gör det. Det är inte barnens fel att det blivit som det blivit och jag älskar mitt jobb och varje utmaning jag har i det. Men jag och lärare runt om i Sverige kan inte ändra på ett helt samhälle. Vi lärare gör allt vi kan, vad gör ni?