Gemenskap Å jag går igång på sladdtrassel, tomtespår å granrisen, knäckkok, julstök å julmusiken.
Fylla fåglar med frö å låta gårdens djur lite extra få å överdosera allt julpynt, en salig blandning av arvegods, loppisfynd å barnens hempysslade, som vi sparat i år efter år.
Det doftar varmt av apelsiner, lussebröd å ljus, glögg å bränt pepparkakshus.
Det ljuder av änglaspel, brassprak å gungstolsknarr å tissel när det kikas på tomtarna som flyttat in i vrån å tassande fötter över trägolv å ”kan jag få smaka på ...”
Traditionerna å insikten som växer med familjen att det blir bra hur det än går.
Å vi är varma. Inte av maten, bastun eller filten framför julkalendern. Det som värmer är att vi får uppleva allt med händerna i andras händer.
Det tindrar i barnaögonen. Snart är det jul igen!
Å jag önskar att alla ska få uppleva en jul som är sådär som de ville. Kanske inte som en tänkte. Men som lämnar spår av värme.
Något särskilt behöver den inte va för att vara alldeles speciell, julen. Det handlar inte om stress, gåvor, mycket å mer. Utan om samhörighet. Tillsammanstillfällen. Lugnet. Eftertanke. Omtanken.
Jag skulle så gärna vilja ge det till alla som vill ha.
Få bjuda en ensam på en öppen famn å fika. Ha dörren öppen å extra plats vid vårt julbord här hemma. Så ingen sitter ensam å inte vill vara. Ensam. Så ingen sväljer orden i brist på öron som vill lyssna. Så ingen stänger av Kalle för det gör för ont att titta ensam.
Få ge en trygg jul till alla barn. Så ingen känner oro för föräldrarna är annorlunda på julaftonsdan. Så ingen ska gråta för alkoholen flödar mer än igår å tomten är full, pappa slår mamma å någon gömmer sig under en gran. Så ingen tonåring får utköpt åt sig till luciafirandet å kvällen slutar i egna spyan. Eller i sin grav.
Jag vill låta julen vara full av firande, förväntan å lycka. Bara av att vara. Nära. Varma. Tillsammans. För alla.
All världens klappar kan inte jämföras med den allra finaste å bästa, att med mitt hjärta få värma någon annans hjärta.
Jessica Kirjavainen