Alkohol Jag diskuterade med en förälder runt valborg.
Hon menade att det var bättre att hon köpte ut till sin tonåring så hon visste vad hon drack.
Och jag menade att jag kände att om jag skulle köpa ut till mitt barn vore det ungefär lika intelligent som att skjuta mig själv i foten.
Hon menade att ungdomar är ungdomar och ”hur var vi själva när vi var små?”
Och jag menade att om jag tänkte så. Så skulle det vara ungefär lika intelligent som att skicka ut mitt barn på samma minfält där jag själv miste båda benen.
Hon menade att det viktigaste var att hon och hennes barn hade en bra relation.
Och jag menade att en bra relation måste väl ändå byggas på något stabilare än alkohol. Att en finns där. Alltid. Tryggt och stabilt. Står upp för sin sak. Är en förebild. Är rädd om dem. Visar vägen istället för att berätta om den. Håller tillbaka. Är deras förälder. Inte deras vän.
Jag menar att jag vill lära dem att det finns regler och lagar som gäller för alla. Även för dem och mig. Det är inget en kan välja på.
Jag menar att jag är så rädd om mina barn. De är det viktigaste i mitt liv. Jag kan inte ge dem något så livsfarligt. Sända ut dem i världen. Och hoppas på det bästa.
Jag menar att mina barn är mitt ansvar. Jag har fött dem. Och precis som jag måste finnas där. Ta mitt ansvar. Visa dem världen och hur en gör. När de är små. Så måste jag göra detsamma nu. När de ska ut på svajiga ben och prova på vägen till vuxenvärlden.
Och jo, jag menar att de fortfarande är barn när de är tonåringar. Och de behöver oss där. Mer än någonsin!
För att sätta gränser. Visa vägen.
Visa vad som är rätt. Och fel.
Kunna falla tillbaka till. Tanka kärlek.
Visst. Jag kanske är naiv. Töntig.
En hård jobbig jäkla morsa.
Men jag vet. Att det är rätt.
Jag menar att det är mitt ansvar.
Inte bara tills de är tonåringar.
Det kanske vore enklast så. Att bara släppa då.
Men jag menar att det är mitt förbannade ansvar att hålla tillbaka och hålla koll och hålla om ända tills de är vuxna!
Jessica Kirjavainen