En pojke med mörkt kortklippt hår och pikétröja promenerar i långsamt mak fram längs den av trädkronor skuggade vägen som löper längs Peterslundsskolan i Oxelösund. Hans mamma går vid hans sida. När de passerar förbi en grupp med lekande barn får en av skolans pedagoger, Nazila Payez Chyaneh syn på pojken. Hon springer fram och kramar om honom, säger att han är saknad på fritids, de andra barnen pratar om honom hela tiden. Pojkens mamma vänder bort ansiktet och brister i gråt.
Charlie, som pojken heter, är autistisk och ska gå om femte klass på Peterslundsskolan till hösten. Länge var han rädd för skolan, berättar hans mamma Emelie Vestman – han drog sig för att gå dit, vägrade gå ut på skolgården. Men de senaste åren, tack vare insatser från specialpedagoger och lärare, har det börjat vända – hans språkutveckling har förbättrats, han hänger med på lektionerna och han vågar vara med och leka med de andra barnen. Och den senaste tiden har han med lekande lust tagit del av skolans fritidsverksamhet.
– Charlies utveckling har varit enorm på fritids. Han har lärt sig att leka, och han är så himla schyst mot kompisarna. Och de andra eleverna har fått lära sig att anpassa sig, de har alla varit med och lekt med Charlie på rasterna och de har lärt sig att visa hänsyn, att det är okej att vara olika, säger Nazila Payez Chyaneh.
I och med att Charlies föräldrar ansökte om att han skulle få gå om femman önskade de även att han skulle få gå kvar på fritids, för att ge honom att chans att utvecklas med sina vänner i en trygg miljö. Rätten till fritids löper dock ut samma år som ett barn fyller 13, men vård- och omsorgsförvaltningen har möjlighet att köpa en plats på skolan som en korttidtillsynsåtgärd (ett slags fritids för barn med funktionsnedsättningar). Men föräldrarna fick avslag på sin ansökan.
– Även fast det vore ett billigare alternativ att låta Charlie vara kvar på skolan beslutade vård- och omsorgsnämnden att ge honom en plats på korttidshuset i centrala Oxelösund. Det betyder att han i stället kommer att bli hämtad med taxi varje dag och körd till en verksamhet där det i dagsläget bara finns ett till barn. I övrigt blir det bara samspel med en annan vuxen, men en vuxen leker aldrig på samma vis som ett barn gör, säger Emelie Vestman.
Charlies föräldrar är upprörda över beslutet, som de i våras överklagade till förvaltningsrätten (som dömde till kommunens förmån) och som enligt deras mening inte tar barnperspektivet i beaktande.
– På fritids får han tillgång till en massa fysiskt aktivitet, som han utvecklas av och gillar. Och just det här att han är en sådan som folk känner igen, jag tror att det är något som borgar för en säker och trygg uppväxt. När han åker taxi ner till korttidshuset, då blir han osynlig på ett annat vis. När vi frågar beslutsfattarna och tjänstemännen vill de inte kommentera varför de har fattat beslutet, säger Emelie Vestman.
Vad hoppas ni på nu?
– Vi kommer att överklaga till kammarrätten, men vi vet inte vad det kommer att medföra. Det är inte ens säkert att de kommer att pröva det. Men på något vis måste vi försöka. Vi vill ju att det ska finnas en mångfald och de här barnen ska vara inkluderade, och det här beslutet skriker väl bara exkludering, säger Emelie Vestman.