Trafik Sedan tre veckor tillbaka för jag fram min skröpliga lekamen på en trehjulig cykel. Efter ett informationsmöte på NK Villan så förstår jag bättre vad som krävs av mig för att till hundra procent bli en laglydig medborgare ute i trafiken.
Min cykel är 70 cm bred och de vägar avsedda för cyklister är omkring 1,1 m – 1,4m (ögonmått). Det betyder att om ett helt lagenligt möte ska kunna äga rum så rör det som ett mycket begränsat utrymme där detta kan ske. Att skylla svårigheterna på Nyköpings kommun är inte någon förklaring. Det är ju trots allt vi själva som valt cykeln som färdmedel.
Enligt läkares ordination ångar jag på med min hoj. I regel pressas mina stackars medmänniskor ut på en bana avsedd för gående. Det är inte bra! Jag ser hur deras vackert solbrända ansikten färgas till en skräckinjagande vithet. Hur länge ska detta fortgå? När vaknar de polisiära krafterna till liv? Detta måste väl ändå stävjas i tid innan något allvarligt händer? Kameraövervakning med ansiktsidentifiering är väl billigast för samhället att komma åt eländet? Det vore fint om man ägde en ekvilibristisk förmåga att kunna ställa sin trehjuling på kant. Alltså för ett ögonblick färdas på två hjul. Det skulle avsevärt öka avståndet och göra våra cykelmöten helt lagenliga.
C´est la vie. Jag hoppas
Sankte Pär beaktar min bekännelse som den ”ofrivillige” lagöverträdaren och förkortar tillvaron i helveteselden något. God tur på hjul till er alla, även när ni möter en omfångsrik trike bike.
Göran Ekblom