Ett intensivt åskväder i kombination med regn innebar att Skottvångs värdshus beslöt att stänga möjligheten att betala med kort strax innan lördagskvällens konsert, istället uppmanades folk att vara ärliga och betala efteråt.
Något som säger mycket om Skottvångs charm och kanske även förklarar varför kvällens musikanter i Nordic Session även spelade en låt tillägnad Maria och de andra som jobbar i värdshuset.
Kvällens konsert hölls inomhus med vidöppna dörrar för att släppa in lite sommarluft i det fullsatta värdshuset.
Björn Kvarnmalm, ordförande för den ideella föreningen GIG, Groove i Gnesta, som anordnat lördagskvällens konsert presenterade de två irländarna och de två svenskarna på scen som fullblodsproffs.
Något som omedelbart hörs när dessa begåvningar lirar är förmågan att spela tillsammans. Alla får ta plats. Det är svårt att förstå att de enbart mötts och improviserat i Göteborg under ett par dagar förra året och ett par dagars repeterande strax innan turnén.
Den bedårande, charmiga och begåvade Nuala Kennedy står barfota på scen under kvällens spelning och tar ibland spontana små danssteg mellan flöjtspel och sång. Hon utstrålar sann spelglädje.
John Doyle är en av den gröna öns stora folk- och bluegrassmusiker och under kvällen påminner hans gitarrspel emellanåt om Richie Havens. Strängarna nästen brister av det explosiva spelet.
Esbjörn Hazeius fungerar som gruppens frontfigur och varvar skickligt dynamiskt fiol- och mandolaspel med sång.
Dragspelaren Lisa Långbacka kan hantera sitt instrument som få men höll en rätt låg profil samtidigt som hon visade att hon har en röst som heter Duga. Långbacka är annars en av Sveriges mest spännande kompositörer - alla musikälskare bör lyssna på det vackra och meditativa albumet "Fiddle and Accordion Conversations" med Lisas, där hon spelar med Lisa Rydberg.
Det irländska dominerade även om en och annan polska och brudmarsch från Dalarna hördes när de spelade sina egna låtar samt tolkade andras. Å andra sidan hör all musik samman och gränserna är få.
Gruppens tvåspråkiga tolkning av den svenskaste av alla visor "Min älskling" av Evert Taube påminde oss detta. Visan är egentligen skapad i Skottland långt innan Taube gjorde tango av den.
Rungande applåder och två extranummer avslutade kvällen. Det enda som saknades var lite spontandans från publiken som annars stampade takten ihärdigt.