Bissarnas tränare Brian Clarhaut har kanske hittat en rejäl spetsegenskap i sin tränarsyssla. Laget har i alla fall visat vilken potential man besitter de sista veckorna. Låt vara att det bara var under andra halvlek med kniven på strupen som man gjorde det i sista matchen.
Trots den positiva avslutningen, som sett laget lämna kvalplatsområdet i serietabellen för säkrare mark, kan jag bara konstatera att det kunde varit så mycket bättre. Innan säsongen tippades laget av de flesta att kunna tillhöra topp-fem. Visst, chansen finns fortfarande men slagläget inför omstarten kunde varit rätt många poäng mer.
Att det inte blivit så har väldigt mycket med enda match att göra, det famösa 0–4-mötet hemma mot bottenlaget Arameisk-Syrianska. Alla minnesgoda kommer ihåg att laget då fick två röda kort. På de nio första omgångarna drog laget på sig fem röda kort. Dessutom har både Brian Clarhaut och assisterande tränare Robert Andersson blivit avvisade från plan var sin gång under dessa nio matcherna.
Men när vi nu kan sammanfatta första halvan av säsongen så kan jag konstatera att 0–4-matchen startade något av en snöbollseffekt som satt i och påverkade laget negativt väldigt länge.
Jag vet inte hur många gånger inför match som jag intervjuat Brian då han konstaterat att vad gäller startelvan finns inte så mycket att välja på. Först var det avstängningar, sedan följde skador och sjukdomar. Det sistnämnda måste man ta med i beräkningen. Att det skulle bli tätt matchande, som också kom under en period, kunde man också räknat ut. Bissarnas tunna trupp tålde dock inte allt detta slag i slag. Det blev slitna spelare och hela tiden nya startelvor.
På de sju matcher som följde på den röda-kort-täta 0–4-tillställningen tog Bissarna fem av 21 möjliga poäng. Laget hade inte hämtat sig förrän söndagen efter midsommar när man gjorde en strålande match borta mot topplaget Carlstad United. Det blev 3–3 men borde ha varit seger. De har kommit sedan i stället. Ett fräscht lag som fått kontinuitet har kunnat leverera.
Det är ändå tur att värvningar som Noi Olafsson och Marcus Burman visat så hög kvalitet när de tänkta spetsvärvningarna från andra sidan Atlanten inte kunna fylla dessa önskemål. När målvakten Edvard Setterberg fick sin udda handskada har unge hemvändaren Gustaf Halvardson dessutom tagit över mellan stolparna med bravur. Christian Kouakou har fortsatt visa målkänsla.
Mittback Olafssons kontrakt går ut nu under sommaruppehållet. Att Bissarna inte försökt få till en förlängning med islänningen är för mig en gåta. Från ledningshåll har man sagt att man avvaktar. Det har också antytts att man i stället funderar på att försöka få in en ny spetsspelare som ska leda mittförsvaret. En ny Jonathan Grant alltså. Med Olafsson vet man exakt vad man får.
Truppförändringar blir det. En ny anfallare och en ny innermittfältare, högst troligt även en försvarare kommer att dyka upp. Men om det betyder att Brian Clarhaut får större konkurrens i sina lagdelar, något han önskat, återstår att se. Ska jag tolka de signaler jag fått kommer truppen att vara lika stor, eller liten, som den varit så här långt när man börjar om igen andra halvan av augusti.